Tävlingen

Jag visar på vardagsrumsgolvet.
 "Så!" viftar jag. "Sätt er, säger jag."
  Efter en kort stunds stirrande gör alla som jag säger, vilket är skönt och ganska väntat. De förstår att de ska få leka. Barnungar.

”Får man dricka?”, undrar Sofia. ”Jag har en hel flaska Drostdy-Hof kvar.” Jag tillåter generöst proviant i både fast och flytande form. Däremot beordrar jag Mattias att ta ut kräftklorna ur näsan och öronen och förklarar att de inte räknas.

När alla hittat någonstans att sitta (ja, alltså, Petter har redan somnat på golvet borta vid stereon och Klara och Nicholas verkar inte vara riktigt att räkna med och får gosa vidare i fåtöljen lite vid sidan om) föreslår Sean sanning eller konsekvens. Jag ler lite inuti och försöker låta bli att göra detsamma i ansiktet. Han har satt sig i soffan närmast till höger om mig, skjortan har han knäppt upp i halsen.

”Nej, inte idag”, säger jag. ”Vi ska ha tävling."
"Ja, berättartävling!" hyllar Kattis. ”Vad vinner man?”
”Äsch, din gamla materialist, det vet jag väl inte heller. Äran, antar jag”. Ingen protesterar faktiskt.

”Och vad ska vi berätta?” undrar Said.

”Kategorin är…hemliga men oförglömliga erfarenheter.”

”Vilket tema?” frågar Sean. Jag vet vad han tänker och vänder mig långsamt och tydligt mot honom.

”Ja, vad tycker du?” Sean är tyst i några sekunder.

”Kärlek? Eller förresten. Lust.”

  Det blir helt tyst. Mina vänner är vana vid lekar som denna. Kategorier som händelser relaterade till kommunaltrafik, misslyckade charterresor, mest omotiverade barndomsminnet och mest excentriska läraren  har redan avverkats vid andra tillfällen, under relativt glättiga former. Men detta simpla uppdrag innebär tydligen en helt annan sorts utmaning.
  Efter en liten stund kommer några frågor, först försiktiga, sedan mindre försiktiga. Vad menas med en ”hemlig” erfarenhet? Ska berättelsen vara helt sann? Ska det vara den romantiska sortens lust och är det då man själv som ska ha känt denna lust, eller den andra? Är det nödvändigt med detaljer? Vi diskuterar dessa frågor en stund och avgör sedan. Det är snarare romantik än matlust vi är ute efter, allt ska vara någotsånär sant och inte alls befriat från detaljer. Annars gäller fri tolkning.

”Dessutom är väl historien aningens mer intressant att lyssna på om det är någon i det här rummet som varit inblandad och inte någon helt annan som vi inte ens har träffat. Dessutom lättare att återge. Eller?”

Alla håller med om detta, vi verkar märkligt överens.

”Dåså, då kör vi!” säger jag hurtigt och vänder mig till den som sitter närmast till vänster om mig. Det är Sofia med vinet, en gammal granne från Majorna. Först förra året insåg jag att hon också skrev för byrålådan, eller snarare hårddisken, och fick efter viss övertalning med henne i författarföreningen, ett gymnasialt påfund som jag och Kattis blåste liv i när vi båda var arbetslösa en period för tre år sen eller när det nu var. Snygg tjej, Sofia, jag har alltid varit avundsjuk på hennes tjocka mörkbruna snedlugg och de där små och oerhört kvinnliga händerna, hon rör dem som om hon hade långa naglar fast hon biter på dem. Framgångsrik är hon också, jobbar som välbetald statistiker på ett stort svenskt läkemedelsbolag som jag inte tänker nämna här.
  Men ack, så kräsen. Killar och karlar har avlöst varandra genom åren och varje gång har vi tänkt att nu blir det bröllop och barn och hela baletten. Men så sitter hon plötsligt i mitt kök och rycker på axlarna. ”Nä, jag har tröttnat”, säger hon. Sen enas vi om att bli lesbiska och ingå partnerskap, och skrattar gott och cyniskt.   

Men nu ser Sofia inte glad ut.

”Blir det inte lite orättvist?” säger hon. ”Jag menar att alla andra får mycket längre betänketid än jag.”

”Men så gjorde vi ju sist också, gick laget runt? Och då var väl Sean först? Det jämnar kanske ut sig?” säger jag.

”Jo. Men det här är ett mycket svårare ämne.” Hon tänker lite till och sen bestämmer hon sig.

”Jag får helt enkelt vara så totalt fängslande att ni inte kan koncentrera er på att förbereda er”, säger hon och ler ett leende som är lika snett som luggen, fast åt andra hållet. Hon ställer ifrån sig vinglaset på golvet bredvid sig och sätter sig till rätta på den peruanska kudden,. Den är lite hal och man glider lätt åt sidorna. Nu hittar hon något slags jämvikt, korsar benen i skräddarställning.

”Vad blir det?” undrar jag.”

”Jaa, vad ska man säga? Skandalös lust. I stort sett brottslig. Herre Jesus, vad har jag gett mig in i?”

”Åh, kom igen, Sofia”, ber Mattias. ”Bring it on! Chocka oss!”

Och det gör hon.

Kräftskiva

Aldrig har jag sett månen såhär.

Som ett uppförstorat, gulnat foto av sig själv, upphängt över träden och taken. Den känns alldeles för närgången. Jag lutar mig bakåt en aning. Det måste vara en atmosfärisk illusion, ett augustifenomen. Allt ser jag; kratrar, bulor, färgskiftningar i den där sanden som ingen någonsin rör, som bara vilar mot den kolsvarta tystnaden. En liten himlakropp, för evigt fjättrad i sin bana runt en annan.
Och vi är inget annat än rymdvarelser.

Jag suckar halvnyktert åt min djupsinnighet och fimpar ciggen mot husväggen. Sen försöker jag trycka ner den kroknade stumpen i glasburken som jag lämpligt nog placerat i den lilla nischen utanför min port. Burken är överfull och fan också, jag vet vad det betyder: Jag vet vad jag har bestämt. Jag gav mig själv tills burken var full. Jag pressar, petar och trycker men fimpen lägger sig bara löst på toppen av det lilla berg som bildats i öppningen. Hela innehållet är en enda sammanpressad cigarettmassa, tänk att jag har dragit i mig allt det där på en enda sommar. Jag ser på medan fimpen börjar rulla av berget och hjälplöst trillar ner på asfalten och lägger sig i fosterställning. Med visst vemod i bröstet tar jag den inglasade fimpmassan mellan tummen och pekfingret, vinglar bort över gården i mina klackar och släpper ner den i soptunnan under taket.

Så gick det alltså till när Hanna Sahlberg slutade röka. Ett bra slut på något sätt, trots allt. På ett långt, innerligt men innerst inne rätt så destruktivt förhållande.

Sen tänker jag: jag hatar höga klackar. Det vill säga, jag älskar hur jag ser ut med dem under hälarna, i helfigursspegeln i sovrummet. Men jag ogillar att gå i dem och har, trots en del träning, aldrig blivit särsklit bra på det. Och tillsammans med det vinglande som gärna infinner sig vid alkoholintag misstänker jag att klackar ger mig en mindre intellektuell framtoning än vad som skulle vara önskvärt.
  Egentligen önskar jag nog att jag slapp känna ett behov av att var så jävla snygg jämt. Att jag tillät mig själv att få hasa runt i mjukisbrallor och tofflor, med platta bröst och platt hår. Men jag vinglar tydligen vidare i push-up och lockad hårman medan jag med spänning väntar på den dag när jag med vänt leende och fotriktiga skor ska möta världen au naturelle. För om inte trenden bryts och du ger mig trettio år så kommer jag att vara Alice Timanders mindre blonderade kusin.
 
Faktum är att jag gör många saker som jag inte tycker om, förutom vinglar och röker. Förlåt: rökte. Jag skrattar högt, även när jag egentligen är ledsen, vilket jag ju ofta är, äter upp överbliven grädde och sockerkakssmet direkt ur bunken, flörtar lite för uppenbart med främmande män, sover till ett på helgerna, diskuterar människor i deras frånvaro och ungefär fjorton saker till som är alldeles för obehagliga att tänka på.

  Nu tittar jag upp mot mitt fönster. De små kräftlamporna jag har hängt upp i vardagsrumstaket lyser med ett gulaktigt sken, som minimånar runt en Saturnus med sladd, det vill säga min risboll från Ikea. Basen dunkar så att fönstret skallrar svagt och rytmiskt. Mina kära vänner måste ha höjt volymen igen. Egentligen är det konstigt att det finns så många människor som vill komma och festa hos mig fastän jag är en sådan otäck människa. Men det vill de, och inte lite heller. Föreningen Framtida Fritänkande Författare skulle kunna få ett ”Festande” inklämt någonstans. Författare, kanske, i futurum. I presens: festande.
  Jag klapprar uppför trappan och när jag kommer in i hallen slår ett vibrerande dån emot mig. Kattis dansar på soffbordet och röklukten ligger tung. Varför följde de inte med mig ut om de skulle röka, jag sa ju åt dem?

Skit också. Min kräftskiva håller helt klart på att spåra ur. Jag har just kastat mig över volymratten när det ringer på dörren bakom mig. Tove från lägenheten ovanför står i trappan, barfota, i blå silkig snobbenpyjamas.

”Klockan är halv ett”, suckar hon stilla och hennes röst ekar trött mellan stenväggarna. ”Är det inte dags att gå på krogen snart?” 

”Jo, absolut, absolut”, nickar jag nyktert och försäkrar att vi just var på väg. Hon börjar hasa sig uppför trappan men blicken som dröjer sig kvar säger att hon tror det när hon ser det.

  Jag kommer plötsligt att tänka på att Kattis dotter Linnéa sover i min säng. Jag smyger in i sovrummet och det råder lyckligtvis ett fridfullt lugn därinne, om man bortser från ljuden från den skränande bekantskapskretsen. Rummet är nästan helt mörkt och i det enda svaga ljuset från gatlampan utanför syns en flickkropp delvis täckt av mitt täcke, ett litet trubbigt ansikte med slutna ögon och en otäckt naturtrogen krokodil som sticker upp ur famnen. Jag lutar mig över henne. Tysta, lugna andetag. Svag, ren barndoft från hennes hår.
  Plötsligt blir jag rörd. Eller är jag sorgsen? Att jag ska ha så svårt med skillnaden.
  Jag tassar ut igen och stänger dörren försiktigt efter mig. Sedan säger jag något nästan anklagande till Kattis om dotterns sovande i kombination med moderns festande men får ju genast äta upp det. Hon vet minsann vilka tider på natten som Linnéa är oväckbar, nämligen mellan elva och tre, Kattis är faktiskt (hon andas demonstrativt på mig) spiknykter och har dessutom varit därinne med tio minuters mellanrum hela kvällen. Jag ber genast om ursäkt och Kattis godtar, vilket är en ofantlig tur. Hur magnifik hon än är när hon är arg vill man ändå inte vara föremålet.
  Under en längre stund gör jag förtvivlade försök att styra upp resten av verksamheten, och få oss ut genom dörren. Men av någon anledning känner ingen någon som helst dragning till kroglivet just nu.

”Här är så myyysigt”, gosar Klara från fåtöljen, och Nicholas, i vars knä hon sitter, är rörande överens med henne i frågan.

”Dessutom är det för sent att åka in till stan”, säger Nicholas och försöker prata rent.

”Nejdå, det är massa ställen som är öppna till fem…”, försöker jag.

”Ingen kommer att släpp in oss. Jag är för full”, avslutar Nicholas med sin simmiga blick i min och inget mer finns att tillägga. Jag river mig i håret.

”Då får vi hitta på nåt annat. Nåt lugnt. Det handlar om minuter innan Tove ringer polisen.”

”Hitta på nåt då”, gnäller Mattias. ”Det är ju du som är värdinnan.”

Jag tänker intensivt medan jag ser mig omkring i rummet. Vad kan passa denna lätt överförfriskade hop människor? De flesta är inblandade i någon allvarlig eller uppsluppen men likaledes högljudd konversation, vissa limmar på varandra, en del ska föreställa lyckligt gifta med andra som tursamt nog inte bevistar festen.    
  Sean limmar mest på min stereo, vilket är oroväckande nog. Han tycker att vi ska se på fotboll med surroundljud, säger han. Varför förblir oklart. Snart börjar han koppla om allting och sen kommer jag aldrig lyckas koppla tillbaka. Då måste han komma hit och hjälpa mig. En alldeles genial idé egentligen, inser jag plötsligt, varvid jag låter honom hållas.

”Nu vet jag”, säger jag till slut. Sätt er i en ring här.” Jag flyttar undan soffbordet och drar fram några stolar så att soffan, fåtöljen, stolarna och den peruanska kudden bildar en hyfsad cirkel.

  Det skulle bara vara en lek. Ett barnsligt påhitt för att undvika en grannfejd. Så tänkte jag mig det.
  Herregud. Om jag hade haft en aning.

                                                                                                      Copyright Anna Wahlqvist ©

Förord

De historier du nu ska få läsa är små brottstycken ur några liv som levs av ett litet antal människor som jag känner väl. De kan ha kryddat sanningen något men ändå i högst måttlig mängd skulle jag tro, som man saltar spaghettivatten eller så.  Däremot är det jag som har skrivit ner dem.
  Jag har fått återkomma till dessa vänner ett ganska stort antal gånger för att få detaljer som jag glömt och rätta till saker jag fått om bakfoten sådär i allmänhet. Egentligen ville jag haft dem till att skriva ner sina berättelser själva, vi hade fått en helt annan variation på det hela då, plus att jag hade sluppit slita häcken av mig i min ensamhet. Till en av berättelserna har jag åtminstone fått ett råmanus (tackar, Kattis!). Men för de andra passade det visst inte att anstränga sig. De hävdar bestämt att de inte avstod från detta arbete av lathet utan för att de tyckte att jag förevigade deras liv på ett förtjänstfullt sätt och att det skulle bli lite rörigt med Mattias cyniska, sarkastiska prosa, Saids evighetslånga, argsinta samhällssatirer, Sofias poetiska korthuggenhet (man ska inte skriva sina läsare på näsan!) och Seans köttsliga frustande blandat i en svårdefinierbar sörja.
  Tydligen är det jag som skriver mest...mittemellan. Jag funderar fortfarande på om det är bra eller dåligt.

   Hur som helst, de har alla fått korrekturläsa och har, efter många om och men, godkänt mitt manus. Varenda namn är ändrat, detta gäller även en del andra, extra avslöjande detaljer. Trots det finns det säkert en hel del folk där ute som kommer att känna igen sig. Vi är alla ganska nervösa inför just detta, själva igenkänningsmomentet. Men det kan inte hjälpas.     
   Vissa saker får man stå för helt enkelt. Nu står vi alltså för vårt här i denna lilla bekantskapskrets och liksom på köpet får ni helt plötsligt stå för ert också, eftersom våra liv och era oundvikligen och för evigt kommer att vara sammanblandade. Detta är kanske inte vad ni hade valt att göra; att fronta med era hemligheter inför främlingar utan förvarning? Om det nu hade varit ert beslut att fatta, vill säga. Men nu råkar det vara vårt beslut. Som en av vännerna säger: "Beblandar man sig med en skrivande människa så får man vara beredd på att bli uthängd".
  Så nu blir det så. Ett fingerat namn och ett tack är tyvärr det enda ni får för besväret.
  För detta hoppas vi att ni förlåter oss. Men var stolta! Ni har bidragit till något jävligt viktigt.

                                                                                    Copyright Anna Wahlqvist ©