Kräftskiva

Aldrig har jag sett månen såhär.

Som ett uppförstorat, gulnat foto av sig själv, upphängt över träden och taken. Den känns alldeles för närgången. Jag lutar mig bakåt en aning. Det måste vara en atmosfärisk illusion, ett augustifenomen. Allt ser jag; kratrar, bulor, färgskiftningar i den där sanden som ingen någonsin rör, som bara vilar mot den kolsvarta tystnaden. En liten himlakropp, för evigt fjättrad i sin bana runt en annan.
Och vi är inget annat än rymdvarelser.

Jag suckar halvnyktert åt min djupsinnighet och fimpar ciggen mot husväggen. Sen försöker jag trycka ner den kroknade stumpen i glasburken som jag lämpligt nog placerat i den lilla nischen utanför min port. Burken är överfull och fan också, jag vet vad det betyder: Jag vet vad jag har bestämt. Jag gav mig själv tills burken var full. Jag pressar, petar och trycker men fimpen lägger sig bara löst på toppen av det lilla berg som bildats i öppningen. Hela innehållet är en enda sammanpressad cigarettmassa, tänk att jag har dragit i mig allt det där på en enda sommar. Jag ser på medan fimpen börjar rulla av berget och hjälplöst trillar ner på asfalten och lägger sig i fosterställning. Med visst vemod i bröstet tar jag den inglasade fimpmassan mellan tummen och pekfingret, vinglar bort över gården i mina klackar och släpper ner den i soptunnan under taket.

Så gick det alltså till när Hanna Sahlberg slutade röka. Ett bra slut på något sätt, trots allt. På ett långt, innerligt men innerst inne rätt så destruktivt förhållande.

Sen tänker jag: jag hatar höga klackar. Det vill säga, jag älskar hur jag ser ut med dem under hälarna, i helfigursspegeln i sovrummet. Men jag ogillar att gå i dem och har, trots en del träning, aldrig blivit särsklit bra på det. Och tillsammans med det vinglande som gärna infinner sig vid alkoholintag misstänker jag att klackar ger mig en mindre intellektuell framtoning än vad som skulle vara önskvärt.
  Egentligen önskar jag nog att jag slapp känna ett behov av att var så jävla snygg jämt. Att jag tillät mig själv att få hasa runt i mjukisbrallor och tofflor, med platta bröst och platt hår. Men jag vinglar tydligen vidare i push-up och lockad hårman medan jag med spänning väntar på den dag när jag med vänt leende och fotriktiga skor ska möta världen au naturelle. För om inte trenden bryts och du ger mig trettio år så kommer jag att vara Alice Timanders mindre blonderade kusin.
 
Faktum är att jag gör många saker som jag inte tycker om, förutom vinglar och röker. Förlåt: rökte. Jag skrattar högt, även när jag egentligen är ledsen, vilket jag ju ofta är, äter upp överbliven grädde och sockerkakssmet direkt ur bunken, flörtar lite för uppenbart med främmande män, sover till ett på helgerna, diskuterar människor i deras frånvaro och ungefär fjorton saker till som är alldeles för obehagliga att tänka på.

  Nu tittar jag upp mot mitt fönster. De små kräftlamporna jag har hängt upp i vardagsrumstaket lyser med ett gulaktigt sken, som minimånar runt en Saturnus med sladd, det vill säga min risboll från Ikea. Basen dunkar så att fönstret skallrar svagt och rytmiskt. Mina kära vänner måste ha höjt volymen igen. Egentligen är det konstigt att det finns så många människor som vill komma och festa hos mig fastän jag är en sådan otäck människa. Men det vill de, och inte lite heller. Föreningen Framtida Fritänkande Författare skulle kunna få ett ”Festande” inklämt någonstans. Författare, kanske, i futurum. I presens: festande.
  Jag klapprar uppför trappan och när jag kommer in i hallen slår ett vibrerande dån emot mig. Kattis dansar på soffbordet och röklukten ligger tung. Varför följde de inte med mig ut om de skulle röka, jag sa ju åt dem?

Skit också. Min kräftskiva håller helt klart på att spåra ur. Jag har just kastat mig över volymratten när det ringer på dörren bakom mig. Tove från lägenheten ovanför står i trappan, barfota, i blå silkig snobbenpyjamas.

”Klockan är halv ett”, suckar hon stilla och hennes röst ekar trött mellan stenväggarna. ”Är det inte dags att gå på krogen snart?” 

”Jo, absolut, absolut”, nickar jag nyktert och försäkrar att vi just var på väg. Hon börjar hasa sig uppför trappan men blicken som dröjer sig kvar säger att hon tror det när hon ser det.

  Jag kommer plötsligt att tänka på att Kattis dotter Linnéa sover i min säng. Jag smyger in i sovrummet och det råder lyckligtvis ett fridfullt lugn därinne, om man bortser från ljuden från den skränande bekantskapskretsen. Rummet är nästan helt mörkt och i det enda svaga ljuset från gatlampan utanför syns en flickkropp delvis täckt av mitt täcke, ett litet trubbigt ansikte med slutna ögon och en otäckt naturtrogen krokodil som sticker upp ur famnen. Jag lutar mig över henne. Tysta, lugna andetag. Svag, ren barndoft från hennes hår.
  Plötsligt blir jag rörd. Eller är jag sorgsen? Att jag ska ha så svårt med skillnaden.
  Jag tassar ut igen och stänger dörren försiktigt efter mig. Sedan säger jag något nästan anklagande till Kattis om dotterns sovande i kombination med moderns festande men får ju genast äta upp det. Hon vet minsann vilka tider på natten som Linnéa är oväckbar, nämligen mellan elva och tre, Kattis är faktiskt (hon andas demonstrativt på mig) spiknykter och har dessutom varit därinne med tio minuters mellanrum hela kvällen. Jag ber genast om ursäkt och Kattis godtar, vilket är en ofantlig tur. Hur magnifik hon än är när hon är arg vill man ändå inte vara föremålet.
  Under en längre stund gör jag förtvivlade försök att styra upp resten av verksamheten, och få oss ut genom dörren. Men av någon anledning känner ingen någon som helst dragning till kroglivet just nu.

”Här är så myyysigt”, gosar Klara från fåtöljen, och Nicholas, i vars knä hon sitter, är rörande överens med henne i frågan.

”Dessutom är det för sent att åka in till stan”, säger Nicholas och försöker prata rent.

”Nejdå, det är massa ställen som är öppna till fem…”, försöker jag.

”Ingen kommer att släpp in oss. Jag är för full”, avslutar Nicholas med sin simmiga blick i min och inget mer finns att tillägga. Jag river mig i håret.

”Då får vi hitta på nåt annat. Nåt lugnt. Det handlar om minuter innan Tove ringer polisen.”

”Hitta på nåt då”, gnäller Mattias. ”Det är ju du som är värdinnan.”

Jag tänker intensivt medan jag ser mig omkring i rummet. Vad kan passa denna lätt överförfriskade hop människor? De flesta är inblandade i någon allvarlig eller uppsluppen men likaledes högljudd konversation, vissa limmar på varandra, en del ska föreställa lyckligt gifta med andra som tursamt nog inte bevistar festen.    
  Sean limmar mest på min stereo, vilket är oroväckande nog. Han tycker att vi ska se på fotboll med surroundljud, säger han. Varför förblir oklart. Snart börjar han koppla om allting och sen kommer jag aldrig lyckas koppla tillbaka. Då måste han komma hit och hjälpa mig. En alldeles genial idé egentligen, inser jag plötsligt, varvid jag låter honom hållas.

”Nu vet jag”, säger jag till slut. Sätt er i en ring här.” Jag flyttar undan soffbordet och drar fram några stolar så att soffan, fåtöljen, stolarna och den peruanska kudden bildar en hyfsad cirkel.

  Det skulle bara vara en lek. Ett barnsligt påhitt för att undvika en grannfejd. Så tänkte jag mig det.
  Herregud. Om jag hade haft en aning.

                                                                                                      Copyright Anna Wahlqvist ©