Tävlingen

Jag visar på vardagsrumsgolvet.
 "Så!" viftar jag. "Sätt er, säger jag."
  Efter en kort stunds stirrande gör alla som jag säger, vilket är skönt och ganska väntat. De förstår att de ska få leka. Barnungar.

”Får man dricka?”, undrar Sofia. ”Jag har en hel flaska Drostdy-Hof kvar.” Jag tillåter generöst proviant i både fast och flytande form. Däremot beordrar jag Mattias att ta ut kräftklorna ur näsan och öronen och förklarar att de inte räknas.

När alla hittat någonstans att sitta (ja, alltså, Petter har redan somnat på golvet borta vid stereon och Klara och Nicholas verkar inte vara riktigt att räkna med och får gosa vidare i fåtöljen lite vid sidan om) föreslår Sean sanning eller konsekvens. Jag ler lite inuti och försöker låta bli att göra detsamma i ansiktet. Han har satt sig i soffan närmast till höger om mig, skjortan har han knäppt upp i halsen.

”Nej, inte idag”, säger jag. ”Vi ska ha tävling."
"Ja, berättartävling!" hyllar Kattis. ”Vad vinner man?”
”Äsch, din gamla materialist, det vet jag väl inte heller. Äran, antar jag”. Ingen protesterar faktiskt.

”Och vad ska vi berätta?” undrar Said.

”Kategorin är…hemliga men oförglömliga erfarenheter.”

”Vilket tema?” frågar Sean. Jag vet vad han tänker och vänder mig långsamt och tydligt mot honom.

”Ja, vad tycker du?” Sean är tyst i några sekunder.

”Kärlek? Eller förresten. Lust.”

  Det blir helt tyst. Mina vänner är vana vid lekar som denna. Kategorier som händelser relaterade till kommunaltrafik, misslyckade charterresor, mest omotiverade barndomsminnet och mest excentriska läraren  har redan avverkats vid andra tillfällen, under relativt glättiga former. Men detta simpla uppdrag innebär tydligen en helt annan sorts utmaning.
  Efter en liten stund kommer några frågor, först försiktiga, sedan mindre försiktiga. Vad menas med en ”hemlig” erfarenhet? Ska berättelsen vara helt sann? Ska det vara den romantiska sortens lust och är det då man själv som ska ha känt denna lust, eller den andra? Är det nödvändigt med detaljer? Vi diskuterar dessa frågor en stund och avgör sedan. Det är snarare romantik än matlust vi är ute efter, allt ska vara någotsånär sant och inte alls befriat från detaljer. Annars gäller fri tolkning.

”Dessutom är väl historien aningens mer intressant att lyssna på om det är någon i det här rummet som varit inblandad och inte någon helt annan som vi inte ens har träffat. Dessutom lättare att återge. Eller?”

Alla håller med om detta, vi verkar märkligt överens.

”Dåså, då kör vi!” säger jag hurtigt och vänder mig till den som sitter närmast till vänster om mig. Det är Sofia med vinet, en gammal granne från Majorna. Först förra året insåg jag att hon också skrev för byrålådan, eller snarare hårddisken, och fick efter viss övertalning med henne i författarföreningen, ett gymnasialt påfund som jag och Kattis blåste liv i när vi båda var arbetslösa en period för tre år sen eller när det nu var. Snygg tjej, Sofia, jag har alltid varit avundsjuk på hennes tjocka mörkbruna snedlugg och de där små och oerhört kvinnliga händerna, hon rör dem som om hon hade långa naglar fast hon biter på dem. Framgångsrik är hon också, jobbar som välbetald statistiker på ett stort svenskt läkemedelsbolag som jag inte tänker nämna här.
  Men ack, så kräsen. Killar och karlar har avlöst varandra genom åren och varje gång har vi tänkt att nu blir det bröllop och barn och hela baletten. Men så sitter hon plötsligt i mitt kök och rycker på axlarna. ”Nä, jag har tröttnat”, säger hon. Sen enas vi om att bli lesbiska och ingå partnerskap, och skrattar gott och cyniskt.   

Men nu ser Sofia inte glad ut.

”Blir det inte lite orättvist?” säger hon. ”Jag menar att alla andra får mycket längre betänketid än jag.”

”Men så gjorde vi ju sist också, gick laget runt? Och då var väl Sean först? Det jämnar kanske ut sig?” säger jag.

”Jo. Men det här är ett mycket svårare ämne.” Hon tänker lite till och sen bestämmer hon sig.

”Jag får helt enkelt vara så totalt fängslande att ni inte kan koncentrera er på att förbereda er”, säger hon och ler ett leende som är lika snett som luggen, fast åt andra hållet. Hon ställer ifrån sig vinglaset på golvet bredvid sig och sätter sig till rätta på den peruanska kudden,. Den är lite hal och man glider lätt åt sidorna. Nu hittar hon något slags jämvikt, korsar benen i skräddarställning.

”Vad blir det?” undrar jag.”

”Jaa, vad ska man säga? Skandalös lust. I stort sett brottslig. Herre Jesus, vad har jag gett mig in i?”

”Åh, kom igen, Sofia”, ber Mattias. ”Bring it on! Chocka oss!”

Och det gör hon.